Jordens Historia

Jag ska berätta för er om jorden.

Det satt en gång en kvinna på en sten. Hon hade inte suttit stilla på väldigt länge, hon hade inte gråtit, hon hade inte lyssnat, hon hade inte sett. Det enda hon kände var flimrande statusuppdateringar, det enda hon hörde var människors prat, det enda hon såg var obesvarade mail i inkorgen. Hon var en skugga av en kvinna hon aldrig trodde att hon skulle bli. Hon var nästan ingen. En själlös maskin som följde samhällets instruktionsbok, och det var en ganska tråkig bok när man tänker efter, som instruktionsböcker brukar vara. Hon visste inte hur det hade blivit såhär, men det hade väl skett gradvis som det oftast gör. Hon visste bara att hon inte kunde se längre, inte höra och inte känna och det var ganska långtråkigt. Så hamnade hon på den här stenen. Hon hade gått ut i skogen för att slippa tänka och blivit trött, sett en sten och satt sig där och nu var det som att hon inte kunde resa sig. Hon bara satt och satt och blev kall och blöt men det struntade hon i, Visst det var riskabelt att sitta kallt, men vad spelade det för roll nu? Vad spelade överhuvudtaget någonting för roll just nu? Hon kunde inte komma på en enda sak. Det kändes vettigare att sitta här och stirra än att leva det liv hon kom ifrån. Men så plötsligt så var det som om det var något som stack henne i rumpan, som en liten knytnäve som slog till. Nej nu drömmer jag väl tänkte hon, men så kom det igen och hon märkte till sin stora fasa att stenen rörde på sig! Är det jordbävning?!?! Och mycket riktigt började det mullra, ett dovt muller, men hon såg sig omkring och marken var stilla, vilket gjorde det hela mycket märkligare än hon kunde förklara.

-Jadu...var det någon som sa, nu har du allt satt dig i klistret.

-Va? Var det enda hon fick ur sig.

-Hahaha, hördes återigen, nu vet du inte vad du ska ta dig till va?

-Nej, svarade hon rädd och ställde sig upp, tittade på sina fötter som för att se att de skulle stå kvar.

-Du vill inte ha det såhär va?

-Nej, sa hon igen och nu märkte hon att rösten kom från stenen. Stenen talade med henne! Jag har blivit tokig, tänkte hon men det var väl bara att vänta. På något sätt skulle det vara skönt också om hon blev det, det skulle vara som en utväg från allt jobbigt, från hela karusellen, som hon tröttnat på för länge sedan.

-Du har inte blivit tokig, sa stenen då. Du har blivit frisk.

-Åh! Hon visste inte heller om detta var bra nyheter. Hur skulle man friskförklara fenomenet att hon stod här och pratade med en sten, hur skulle det kunna bli en bra historia under kafferasten på jobbet, det var omöjligt.

-Du vänjer dig, sa stenen då. Du vänjer dig vid att stå upp för dig själv. Du vänjer dig vid att ta andra beslut, du vänjer dig vid livet, det levande livet som består av människor och hjärta och andning och sten och jord. Du vänjer dig vid mig.

Så plötsligt blev det stilla igen och tyst. Där stod hon. Hon hade just pratat med en sten, den hade berättat avgörande information för henne och nu var frågan vad hon skulle göra med den. Det enda hon visste var att hon skulle inte gå hem igen.

Så gick hon, ut ur sitt liv till...? Ja nu blev det besvärligt. Hon visste inte vart hon skulle, hon visste inte vad det var hon egentligen ville, hon visste bara att hon inte kunde leva som hon gjort förut. Hon tänkte på hur det hade blivit såhär. På vad som fört henne till den punkten hon var idag. Hon längtade efter någon slags förklaring som kunde rättfärdiga hennes beteende, men det kändes futtigt och barnsligt att behöva en förklaring, som en skoluppgift man redovisar för sin lärare, eller en förklaring varför man inte gjort läxan och behöver mer tid. Men hon kunde ändå inte låta bli att tänka så. Hon var i ett ingenmansland. Ingen kvinnas land. Hon kunde inte gå tillbaka, men inte heller riktigt gå framåt eftersom hon inte visste vart det var. Hon kände sig ensam och  utlämnad och hon skulle inte kunna förklara det här för någon, hon hade bara sig själv att lita på. Så hon la sig på marken och den sjöng för henne.

Stilla dig

stilla dig

vinden drar

oron far

jorden bär dig, jorden när dig

jorden är din mor och far

Ina Knutsson