Livets tillfälligheter - hur föreläsningen "Från häxbränningarna till utbrända kvinnor" kom till

Therese Lord vid föreläsningen "Från häxbränningarna till utbrända kvinnor" på Örebro Slott den 11 september 2025

Är det inte märkligt hur livet har en förmåga att fläta samman tillfälligheter som till leder till att något uppstår? Så var det med vår föreläsning: ”Från häxbränningarna till utbrända kvinnor”. Det började väl egentligen med utställningen HÄXOR som kom till Stockholm. Den hade sin första anhalt på Kalmar Slott, men nästa stopp var Historiska Muséet och Therese åkte dit. I samma veva hade Holymed, en hälsostudio i Örebro, frågat om hon ville föreläsa där på 8 mars och hon hade tackat ja. Efter ett inlägg om besöket i Stockholm och häxutställningen, så undrade Holymed om föreläsningen den 8 mars inte kunde handla om det, om häxprocesserna? Therese meddelade att hon skulle se vad hon kunde få till. Men iochmed detta förslag, kom en mening till henne i huvudet: ”Förr brändes kvinnor på bål, idag blir de utbrända.” Jag rös när hon berättade för mig men vi kände båda direkt, att här finns det en historia att berätta, här finns det knutar att knyta upp.

Föreläsningen blev en stark stund av samförstånd den 8 mars och någon i publiken tillägger: ”Utställningen kommer till slottet i Örebro snart!” Men va? Det är ju fantastiskt, tänk om vi skulle göra föreläsningen på slottet, i samband med utställningen HÄXOR? På vårt gamla slott i Örebro, där en kvinna faktiskt blev dödad för trolldom, där fler satt fängslade i källarhålorna och där otaliga kvinnor har skändats och förtryckts, efter nästan 800 år av patriarkal slottshistoria. Vad skulle hända om vi började vibrera det här ämnet inom slottets väggar? Jag kontaktade slottet under våren och vi bokade ett möte där vi bestämde att vi skulle hålla föreläsningen hösten 2025, men i vår egen regi. Slottet ville inte vara arrangör till vårt program, men de kunde släppa in oss för att göra det där. Vi blev besvikna först, men sedan fick jag till mig att slottet är en del av förövaren på ett historiskt, andligt plan. Det kan inte gå till sitt offer och säga att nu ska du läka, offret måste själv gå läkningen till mötes. Förövaren kan be om förlåtelse och offret kan välja om det vill förlåta eller inte.  

28 kvinnor och två män kom till föreläsningen den 11 september 2025. Och på det sättet man brukar säga att allt blir som det var meningen att det skulle bli, antar vi att just de här personerna var menade för vårt budskap, just den här kvällen. Det fanns nerver och förväntan, upprymdhet och rädsla i oss innan vi åkte till slottet den där kvällen. Men det fanns också hopp och en drivkraft att vilja förändra och låta saker komma upp i ljuset. Låt oss kalla förtrycket vid dess namn, det är det första verktyget för att oskadliggöra en destruktiv kraft. Det är på det sättet som vi kan välja hur vi ska förhålla oss till det istället för att vi ska leva inom dess begränsande ramar. Det är så vi bryter medberoendet.

Häxbränningarna dödade 300 kvinnor i Sverige mellan åren 1668-1676 för ett brott de inte begått. Det är den största rättsskandalen i svensk historia. De som anklagades var ofta kvinnor som tog plats, det var inte gummorna som läkte med örter eller de som verkligen sysslade med magi av hednisk karaktär, för de behövde man. Utan man valde ut kvinnor som ansågs lite besvärliga, ofta vittnade barn om episoder av svartkonst och kvinnorna dömdes till döden. Kvinnorna angav också varandra under tortyr och hot och på det här sättet bröts systerskapet. Det brustna bandet lider vi av än idag, då kvinnor vill vara tillsammans.

Det finns nämligen forskning som visar att nivåerna av stresshormonet kortisol sjunker i kroppen när kvinnor är tillsammans och delar berättelser i ett systerskap. För det är bristen på det, som gör det hotfullt för oss att ta plats, att gå ut i världen och hävda något, att stå upp för våra behov och sätta gränser mot män. Gränser runt oss själva, som gör att vi kan leva ett balanserat, värdigt och kraftfullt liv. För när vi längtar och vill något som går utanför den box vi tilldelats, ja då gör sig såret från häxbränningarna varse genom historien, förra gången blev du torterad, ska du verkligen visa dig igen? Förra gången blev du dödad, ska du verkligen ta plats och göra din röst hörd? Och de kvinnor som ändå gör det i vår tid, blir inte alltid emottagna och stöttade av andra kvinnor för att de tar plats, för att det är som att de medvetandegör det enorma kollektiva såret av förtryck. Ett sår vi lägger mycket energi på att förtränga. För det påminner om ens oförlösta kraft, och det är en sorg som kan vara för stor att bära och orka ta in. Så man reagerar istället lite kritiskt till en kvinna som tar plats. Och hon blir återigen ensam och utlämnad, då som nu.

Själva strukturen som vi vuxit upp i, är fortfarande konstruerad så att vi kräver mer av kvinnor och ger tillbaka mindre som samhällskropp. Här finns det hur mycket färsk data som helst att hämta som visar hur samhället på olika sätt missgynnar kvinnor samtidigt som det ställs högre krav på dem. Det är det, som gör oss utbrända! Inte bristen på mindfulness eller samtalsstöd, som vi ofta blir ordinerade av vården, när vi blivit sjuka av en för stor arbetsbörda. Ett enkelt botemedel, vore kanske snarare att minska den? Det kan inte finnas någon enklare ekvation än att se, att om du tar från en person mer än du ger tillbaka till den, så urholkar du och dränerar den. (inget ont om mindfulness och samtalsstöd, som är kraftfulla verktyg i sig, men kanske inte en universallösning på allt som den primära vården har svårt att förstå)

För att vi ska kunna bryta mönstret, behöver vi ta emot oss själva i vår sorg. Sorgen som skapats av förtrycket, våldet, begränsningen och osynliggörandet, skammen, skulden, förlöjligandet och den kontinuerliga omskrivningen av sanningen. För att orka det, behöver vi göra det tillsammans. Vi behöver återskapa systerskapet. För att läka, återuppstå, hitta glömd kunskap, hitta vår längtan och gå den till mötes. För att vi ska kunna efterlämna en värld där våra barn kan leva. För att hitta en ny historia som vi börjar berätta nu.

Kvällen avslutades med att jag sjöng; You were not meant to stay in the dungeon, jag gav aldrig upp hoppet om mig själv, genom natten är jag här bredvid, livet rinner ut, the earthmother needs you to thrive, hur långt bort man än är går det att hitta tillbaka, än finns tid, hon vakar över oss, lyssna och kom hem till slut, the time to appear has arrived. Och de reste sig ur källarhålorna, varenda skändad och bortglömd kvinna kom fram igen och rummet svämmade över av kärlek och systerskap, förlöst sorg och upprättelse. Vi kan läka om vi själva kommer fram och ber om läkning. Jag har aldrig fått så mycket applåder, hejarop och uppskattning för något framträdande i mitt liv. Och alla trådar vävdes samman till en ny vacker väv, som nu är historien om mitt liv. Ett där jag läker kvinnor, berättar historier som binder ihop historien med nutiden, där jag sjunger så att taket lyfter, där vi faller tillsammans in i en ny historia.

På vägen ut sa en kompis som var där: ”Var det en slump att ni valde den 11 september för att göra den här kvällen?” ”Ja, sa jag, det var den enda dagen den här veckan som slottet kunde”. ”För det är ju samma datum som början på slutet av rättsprocesserna. Det läste jag i utställningen.”

Den 11 september 1676, gav den då 15-åriga Annika Thomdotter ett vittnesmål, där det framkom att historierna om Blåkulla var något hon hade hört, inte visste med säkerhet. Det fick som konsekvens att fler barn började ändra sina vittnesmål och till slut gick det att spåra var historierna kom från, en liten grupp vuxna som spridit historierna till barnen. Det gjorde att den svenska trolldomskommissionen ändrade inställning vilket till slut ledde till att häxprocesserna upphörde.

Samma datum 349 år senare (349!) berättar två kvinnor historien om häxprocesserna och menar att vi kan sluta gömma oss nu, faran är över. Vi kan sluta upprepa mönstret historiens sår har skapat åt oss. Vi kan medvetet säga att vi vill läka. Vi kommer inte att dödas. Vi kommer att klara att möta sanningen, både känslomässigt, fysiskt, psykiskt och andligt. Sanningen som fick oss att tystna, sanningen som ska få oss att tala igen.

Alla dess tillfälligheter som livet ger, som skapar en väv där saker uppstår. Hur olika personers inverkan leder fram till ett förlopp dör livet kan få en ny riktning. För ingenting händer oberoende av en omvärld, det sker i ett möte, i ett systerskap Tillfälligheten att du läste den här texten, ända till slutet. Känner du också att det är dags nu? Det är dags att dyka upp?

Välkommen till Salong Systerskapet!

The time to appear has arrived.

Ina Knutsson